wienerzucker.blogg.se

Zucker for Wien *Gööteborg*.

Meanwhile In Florida

Kategori: Resor, Tankar

Spenderar kvällen som gräsänka med några sista intryck från Florida... Delfiner:
Eller egentligen är det väl inte delfiner utan tumlare.
Men för mig är det lite samma sak.
Och så krokodiler såklart.

Corporate Production

Kategori: Jobb, Tankar

Det svänger snabbt nu. Från frustrationen häromdagen till lyckokänslor (?) idag. Traineeprogrammet är snart slut vilket innebär att det är dags att söka sig till "riktiga" positioner. Hittills har det inte funnits något öppet som har lockat mig. Det finns någon position, kanske två, som jag skulle kunna leva med, rutinmässiga lokala jobb som man snabbt skulle komma in i, låga risker, men känner jag mig själv rätt skulle jag snart bli uttråkad.
 
Då jag tänker fritt skulle jag vilja ha något på Corporate Ebene, gärna involvera projektledning, strategi, en dualitet mellan produktion/teknik och finans/strategi, bra chefer (faktiskt de två som jag ansett som de mest kompetenta och sympatiska hittills och även kommer bra överrens med). Plopp sa det så poppade det upp. De vill ha mig. Det är egentligen inte ett jobb utan en temporär position som projektledare, men projekttemat är spännande, projektet högprioriterat, cheferna kommer jag mycket bra överrens med.
 
Det vore en bra möjlighet att utöka mitt nätverk / promota mig själv. Om jag gör ett bra jobb. Misslyckas jag kommer det analogt att vara vädligt svårt att dölja. Höga risker alltså. Men vågar jag inget så kan jag inte heller vinna? Eller? Det vore helt klart bekvämare (och säkrare i och med att denna möjlighet är tidsbegränsad) att ta något av de lokala av rutinjobben. Finansiellt vore det också bättre eftersom jag skulle genomföra projektet som trainee och harva på med min traineelön. Men pengar har aldrig varit min drivkraft. Och jag tror jag skulle ångra om jag inte vågade ta chansen. 
 
Förhoppningsvis går det att spika på måndag.

Frustrerad

Kategori: Jobb, Kulturkrock, Tankar, Österrike

Jag vill inte gå in på för mycket detaljer kring mitt jobb men utan att säga för mycket kan jag säga att de sista dagarna varit e.x.t.r.e.m.t. frustrerande. Jag har tidigare flera gånger känt mig osäker i min kontakt till produktionscheferna (alla män) men tänkt att jag nog bara inbillar mig eller att jag nog genom min osäkerhet själv är skyldig. Ofta (...alltid) om de behövt hjälp med något eller haft något jobb ledigt har de vänt sig till min manliga trainee-kollega. Om jag har erbjudit min hjälp har det ofta hetat att det inte finns något behov. Såklart har jag börjat tvivla på mig själv och mina kompetenser (... eller bristen på dem). 
 
De senaste dagarna har jag och två av mina trainee-kollegor, en manlig och en kvinnlig, suttit back office och hjälpt till med diverse uppgifter under en pågående inspektion. Produktionscheferna springer in och ut och en riktigt känner stressen, att det finns mycket att göra och att behovet av hjälp är stort. Under dessa tre dagar har inte en enda produktionschef så mycket som tittat åt mitt håll. Inte hälsat, att be om hjälp inte att tala om. Behandlingen av min kvinnliga trainee-kollega har sett likadan ut. Istället vänder de sig till den manliga traineen, som i sin tur splittar den inkomna uppgiften i tre, vi hjälps åt att lösa den och lämnar tillbaka den till uppdragsgivaren. I morse var jag så arg/frustrerad att jag nästan började gråta. 
 
Att jag inte känner mig lika osäker på mig själv längre i och med att min extremt kompetenta, duktiga, vältaliga och oblyga (kvinnliga) trainee-kollega behandlas på precis samma sätt som mig är en klen tröst. Åtminstone vet jag nu att jag aldrig under några omständigheter kommer söka mig till den här delen av företaget. Vill jag jobba i produktionen blir det till att växla till Stockholms-siten. Förhoppningsvis ergibt sich was inom någon annan del av WIen-organisationen, en del där jämnställdhetsnivån inte är kvar på stenåldern.
 
Jag har naivt tänkt att så länge en gör ett gott jobb är saken biff, oavsett kvinna eller man. Dags att tänka om?