wienerzucker.blogg.se

I onsdags var jag och Antoine på AW, denna gång dock utan burgare. Istället gick vi till en liten kinesisk restaurant (och då menar jag verkligen kinesisk, det är knappt de pratar tyska och 90% av kunderna är kineser), 味采, invid Naschmarkt (dessa kvarter myllrar av aseatiska restauranger och affärer). Då jag beställde (... vet ärligt talat knappt vad det var, någon form av nudlar) tittade kyparen skeptiskt på mig och frågade "do you like it HOT?".

 

Hmm, det är ju relativt det där. I restaurangmatsalen på jobbet vet jag att jag ofta spetsar en sås som andra bara petar i för att den är "så förbannat stark" (om de ens vågar sig på att testa den) med exta chili. Men kyparen gjorde mig osäker. Meeen, man lever ju bara en gång tänkte jag tillslut och beställde.  

 

Visst, det var starkt, men inte föör starkt, utan gott starkt. Då Antoine sedan fick smaka en bit hostade han så tårarna sprutade i säkert tre minuter. Så antingen är det min superkraft, att jag kan äta stark mat, eller så är jag uppväxt med en stark-tålig familj bror och mamma. Alternativt så umgås jag med veklingar. Förmodligen en kombo.

 

 

PS: roligast av allt var att jag på vägen hem sprang in i ledaren i gänget kofta! Kom dock på vem det var först då vi passerat varandra. Annars hade jag nog tagit en autograf. Alternativt frågat var han garderoben ;-)