wienerzucker.blogg.se

Alltså ibland undrar jag hur jag lyckas halka in på saker. Jag är ju en ivrig cykelfanatiker som cyklar överallt i alla väder. För mig är cyklingen inte en sport, vardagsmortion, ja, men sport nej. Hellre sakta och bekvämt en snabbt och svettigt. En dag på jobbet stötte jag ihop med chefen för R&D. Han talade sig varm om ett cykellopp för firmor inom fem minuter hade jag lovat mitt deltagande (bra sätt att lära känna en del ledningsfolk om inte annat). Jag fick snabbt med mig Moritz (definitionen av träningsnarkoman) och efter ytterligare någon dag var vi tre i laget.

Mina lagmedlemmar hade då en rätt avslappnad inställning till det hela... med betoning på hade. Förra helgen då vi skulle ut på vår första gemensamma runda dök de upp med nyinköpta racer-cyklar, lövtunna däck, färddatorer, cykelskor och mål om både hastigheter och kilometertider. Jag försökte såklart trycka ner förväntningarna lite; det viktiga är ju att man deltar och har roligt, eller hur?! Men dessa argument rann av som vatten från en gås.

Då vår fjärde medlem presenterade sig satte jag mitt hopp till henne; en potentiell medcyklist till mig som jag kan hålla tempo med? Dessvärre inte; triatlet och maratonlöpare, också hon utrustad med en riktig proffscykel värd tre gånger Folkes marknadsvärde.

Jag får helt enkelt ladda upp med en bra playlist och ställa in mig på 67 kilometer ensamcykling i sakta mak tror jag.